Som relativt kort och ganska så lätt och inte muskulös individ, så har jag alltid upplevt att styrkan i livet ofta har varit jämförbar med individer av mer muskulär karaktär. Sure, i bänk och knäböj är står jag mig slätt, men i idrott, när skit ska flyttas, ved huggas, bilar puttas osv har det varit jämförbart. Det har gjort att jag alltid gått runt och funderat på hur detta kommer sig. Det finns givetvis tydligare exempel än mig på denna relation, men känslan av det bor i mig.

Sen när man, i mitt fall långt senare i livet, sätter sig i många olika skolbänkar för att lära sig hur man tränar individer för att få prestation för idrott så får man lära sig att nästan allt kretsar, på olika sätt, runt ens maxstyrka. Fine, det finns många studier som påvisar att ett rakt förhållande mellan maxstyrka och explosivitet. Men i mitt liv så har jag alltid kommit fram före, flyttat mig snabbare, orkat längre, påverkat procentuellt mer massa än dom som hade större maxstyrka i olika lyft och/eller hade mycket större muskelbukar och därför rimligtvis var mycket mer explosiva och starkare än mig.

Hur jag än vrider och vänder på detta så har jag så svårt att tro att tvärsnittsarean på muskelbuken eller ens maxstyrka i olika lyft är det som ger en framgång i livet eller i idrotter, kollar man på NHL nu så finns det rena räkor (i jämförelse med hur det teoretiskt skulle behöva vara) men ändå åker snabbare, skjuter hårdare, kommer ur fysiska bataljer med full kontroll på puck och motståndare osv osv.

Hur som helst så måste det finnas fler komponenter till det hela.

Människan är ju en oändligt komplex varelse