Tankar om rörelse

Ingen rörelse, inget liv.

I naturen så tappas livet sakta av om rörelsen försvinner,  det stagnerar,  det stannar av.  När vattnet står stilla så blir det dåligt, det gror igen och det bildas destruktiva nedbrytande processer.

Det blir helt enkelt motsatsen till friskt, sunt och vitalt.

Samma regler gäller för kroppen också, vi måste se till att det som är tänkt att röra på sig inne i kroppen också måste få göra det, men ofta måste vi först skapa utrymme för att möjliggöra rörelse.

För finns det rörelse – så finns det liv

Tankar om träning

Träning för rörelse eller kanske helt enkelt träning för livet.

Oavsett vad våran anledning är till att träna är så är det så att vi mår bättre, håller oss friska längre och ökar sannolikheten att lyckas med det vi vill göra om våran kropp mår bra.

Våran kropp mår bra om den har ett bra samarbete mellan sina olika delar och att vi minimerar  fysiska och psykiska hinder till rörelse.

Träning behöver inte vara så märkvärdigt, men det måste bli en del av det vardagliga beteendet . Genom att först skaffa sig möjlighet att röra sig för att sedan lära sig kontrollera dom nya rörelserna och för att slutligen, på ett mångsidigt, sätt belasta den nya rörelseförmågan, så skapar vi goda förutsättningar för att kroppen mår bra.

Mår kroppen bra så mår vi bra.

Det gäller att skapa rörelse i alla våra leder, rörelse i alla dimensioner och få dessa rörelser att samarbeta genom kroppen och fungera tillsammans utan att vi behöver tänka eller kompensera för mycket på något ställe längs vägen, oavsett om vi vill kunna göra vardagliga sysslor eller vill kunna optimera oss inom en idrott.

Tankar om människan

Din kropp är en vansinnigt avancerad, elastisk, biomekanisk automatiserad maskin som ständigt, utan att fråga dig om råd, parerar mot och samarbetar med yttre och inre krafter som påverkar den. Givetvis så är det Du som styr vad maskinen ska göra, men hur den gör det bestämmer den ofta själv, tillsammans med den undermedvetna automatiken. Du kör, den gör.

När denna maskin navigerar runt i sin miljö och jobbar med och mot dom krafter den utsätts för så arbetar den alltid som en enda enhet, där långa muskelkedjor som ofta sträcker sig genom hela kroppen används för att åstadkomma rörelser för att utföra uppgifterna.

Hjärnan vill inte inte äventyra att våra uppgifter inte utförs bara för att någonting längs dessa sammanhängande kedjor inte är helt optimalt, så den stänger ned rörelse där den är osäker och hittar andra vägar runt det nedstängda området och uppgiften blir genomförd som det var tänkt.

Kruxet är att Du inte är med i besluten och att hjärnan och kroppen är designade för att vara lata och vill inte slösa på energi. Det gör att det över tid lätt bildas mer eller mindre fasta kompensationsmönster som till slut kan bli till lidande för oss, för att någon annan del längs kedjan till slut inte håller för dessa kompensationsmönster.

Även när vi har förstått att vi har råkat ut för kompensationsmönster som påverkar oss negativt så har vi svårt att göra någonting åt det eftersom vi inte kan gå runt och aktivt tänka på hur vi rör oss, för då blir det inga uppgifter gjorda.

Det medvetna tänkandet är så enormt mycket mer långsamt och sämre på att hantera information än det undermedvetna och saknar direktkommunikation med kroppens alla sensorer, vilket gör att vi skulle röra oss mer som en robot från 80-talet om vi lät vårt medvetna tänkande sköta rörelserna.

Rörelse är träning – för människan

För mig så sker träning i rörelse.

Kroppen är så komplicerad, så anpassningsbar och så olika mellan individer. Det är så mycket som vi än idag inte förstår oss på hur det fungerar, så jag vågar påstå att vi heller inte vet hur vi ska träna den på bästa sätt.

Men om vi utgår ifrån människans naturliga rörelsemönster och hur kroppen som en enda avancerad enhet bestämmer sig för att lösa uppgifter, med nästan bara vårat undermedvetna tänkande inblandat så har vi en utgångspunkt.

Utifrån den utgångspunkten så bestämmer vi oss för att dom rörelser som kroppen är designad för att kunna utföra, skall vi kunna utföra och utföra med kontroll och med inre och yttre belastningar.

Ben och dess sammanfogande leder ska kunna röra sig i dom riktningar och områden som det är tänkt. Muskler, ligament, bindväv och annan mjukvävnad som styr och supportar strukturen skall vara elastisk, dynamisk och responsiv och framförallt hållbar. Alla delar i kroppen skall känna att dom är med och bidrar på rätt sätt i alla uppgifter som kroppen vill kunna lösa.

Har vi kommit så långt så har vi nog byggt oss själva en kropp som är redo för vad som helst.

Mycket av dagens barn- och ungdomsträning bedrivs på ett sätt som tilltalar vuxna.

Vi gör övningar som ser bra ut från åskådarplats (en del av dessa tilltalar givetvis spelarnas tycke också) och kan en tränare hitta en övning som uppfyller båda syftena så är vi i hamn och mår som en prins.

Men hjälper vi då egentligen spelarna?

Dom barn som blommar ut tidigt inom en idrott har en fallenhet för dom uppgifter som ska utföras.

Det innebär att dom också är mottagliga för tränarens instruktioner och blir givetvis bättre fortare än andra.

Det innebär också i dom allra flesta fall att dom själva tar reda på hur dom ska göra sakerna ännu bättre, oftast genom att titta på någon annan som kan det bäst i hela världen och när denna gör det i sin naturliga miljö eller bara genom att prova sig fram själv eftersom barnet redan är i besittning av dessa möjligheter (dvs grunderna för att kunna göra det är redan införskaffade)

Dessa barn blir bättre och bättre och skaffar sig ännu mera kunskap om det som ska utföras än sina kamrater.

Som vuxen, tänker vi då: Bra, om vi hjälper detta barn med ALLT så att den kan fortsätta så har vi en ny McDavid och vi ser framstegen komma hela tiden.

Som vuxen, tänker vi då: Detta är receptet på framgång! Om vi tar och ger ALLA barn ALLT som verkar vara det bästa dom kan få för att lyckas så kommer det att gå utmärkt och vi får en hel hög med McDavids. Och om vi kan få dom som betalar för kalaset att tycka att det ”ser bra ut” och är det då likt dom saker som dom själva har sett McDavid, Crosby och andra stjärnor gör med sina specialtränare på youtube så har vi gjort allt för våra barn, eller?

…eller har vi verkligen gjort det, eller tror vi bara det?

Är det inte så att vi bara har tidigarelagt utvecklingskurvan på det tidiga barnet och fått dom andra att känna att det här kan inte jag blomma men man har roligt och vill hänga med kompisarna så man försöker bara överleva istället.

Det barn som vi har tidigarelagt utvecklingen på känner senare att den inte kommer att kunna ha samma utvecklingskurva och ledsnar för att den helt plötsligt kommit på vad mycket av det övriga livet som den har missat.

Dom barn som vi har undervisat med hjälp av den snygga och toppanpassade planen har troligtvis lärt sig mindre än vad dom hade kunnat gjort i vilket fall som helst.

Så vi har skaffat oss en gemensam plan som är baserat på en mottagare som faktiskt har lärt sig det mesta helt på egen hand.

Kan det vara så att dom barn som utvecklas tidigt också faktiskt tidigt får ett ärligt förtroende för vad dom kan och därigenom växer inombords och kanske därigenom också vågar bryta barriärer så att dom blommar tidigare och har man då också en responsiv kropp genetiskt så händer det grejer.

Tänk Er en ålderskull med 6-8 åringar som bara får spela hockey tillsammans, givetvis under ledning och i väldigt stor variation, men nästan alltid bara spel, gärna med tävling och kamp men givetvis rimligt rättvist.

Redan från början så omgärdas detta spel av allmän fysisk träning (givetvis åldersanpassat) samt andra värdegrunder inom ishockey (omtänksamhet, respekt, omvårdnad, tävling).

Sen kan man ha en camp med jämna mellanrum där man försöker föda nyfikenhet i teori och praktik i mer detaljer angående spelet.

Dom barn som vill ha mer kommer ju söka sig till ytterligare camper på lov och så.

Ledare ska inte visa bara guida och facilitera, barnen ska själva upptäcka vad och hur man ska göra, tränarna måste givetvis ha kunskap att förmedla information och teknik oach allt.

Dagens tränare lär ut dagens tekniker, men morgondagens stjärnor använder inte gårdagens teknik. Vi måste givetvis kunna förstå och kunna lära ut saker,men det måste MEST komma inifrån dom själva.

En del människor förstår sig på ekonomi när dom är 5 år, men för många tänds inte lampans förens långt senare och det är ju inte det att dom inte har fått informationen utan dom har bara inte SJÄLVA knäckt koderna och ”själva kommit på det”.

Om vi tar ett exempel:

Barn 5 10 12 15 17 20 25 30

—- ————————————————

A 5 80 100 135 140 145 150 155

B 15 50 90 100 110 115 120 125

C 1 8 40 65 70 70 70 70

Kommer dom som blommar tidigt utvecklas? – Ja, absolut. Men mest troligt bara en tidigareläggning av utvecklingskurvan

Kommer dom som blommar senare utvecklas? – Både Ja och Nej. Ja, vissa axlar på och snabbar på sin utvecklingskurva. Nej många hamnar i en ”utvecklingsskräck” och tar på sig en annan redan underminerad roll.

Kommer dom som aldrig blommar utvecklas? – Troligtvis inte så mycket.

Vilka kommer att med glädje och goda minnen att ta med sina egna barn till ishockeyrinken?

Sen när man, i mitt fall långt senare i livet, sätter sig i många olika skolbänkar för att lära sig hur man tränar individer för att få prestation för idrott så får man lära sig att nästan allt kretsar, på olika sätt, runt ens maxstyrka. Fine, det finns många studier som påvisar att ett rakt förhållande mellan maxstyrka och explosivitet. Men i mitt liv så har jag alltid kommit fram före, flyttat mig snabbare, orkat längre, påverkat procentuellt mer massa än dom som hade större maxstyrka i olika lyft och/eller hade mycket större muskelbukar och därför rimligtvis var mycket mer explosiva och starkare än mig.

Hur jag än vrider och vänder på detta så har jag så svårt att tro att tvärsnittsarean på muskelbuken eller ens maxstyrka i olika lyft är det som ger en framgång i livet eller i idrotter, kollar man på NHL nu så finns det rena räkor (i jämförelse med hur det teoretiskt skulle behöva vara) men ändå åker snabbare, skjuter hårdare, kommer ur fysiska bataljer med full kontroll på puck och motståndare osv osv.

Hur som helst så måste det finnas fler komponenter till det hela.

Människan är ju en oändligt komplex varelse

• FYS1 – Hälsa/Power
  • 2018
    • 9 Novemner
  • 2019
    • 25 Januari
    • 23 Februari
• FYS2 – Prestation
  • • 2018
      • 23 November
    • 2019
      • 8 Februari
      • 24 Februari
• FYS3 – Anpassning
  • 2018
    • 28 September
  • 2019
    • 8 Mars
• FYS4 – Behandling
  • 2018
    • 26 Oktober
  • 2019
    • 22 Mars